Staffanstorp, 22 augusti 2009
"40 år på mattan" med Rolf Svensson

I lördags kom det 60 judokas från Staffanstorps Judoklubb och 3 VIP-gäster till Rolf Svenssons jubileumsträning. VIP-gästerna var Peter Maurer, Mats Helander och Leif Österlind från tiden som Rolf tränade i Malmö Budokan.

Rolf med VIP-gästerna. Från vänster till höger Mats Helander, Rolf Svensson, Leif Österlind och Peter Maurer. Foto Micke Nilsson.

Det blev en mycket trevlig och gemytlig tillställning där vi fick titta tillbaka i tiden, hur man tränade då. Vi fick också prova några av Rolfs favorittekniker. Vi var 10 svartbälten på träningen, sammanlagt 18 dan och 120 svartbältesår!

Alla svartbälten som var med på jubileumsträningen. från vänster till höger, överst: Jan Mark de Haan, Mats Helander, Rolf Svensson, Leif Österlind, Peter Maurer, Micke Nilsson. Längs ner: Peter Pålsson, Martin Jönsson, Jennie Andréason och Christoffer Malmström.

Rolf har själv skrivit hur det har varit under de 40 åren, och vad det har varit som gjort att det fortfarande är kul med judon.

40 år på mattan – varför ?

Jag får gå långt tillbaka i tiden, närmare bestämt till mitten på 60-talet, för att hitta orsaken. Redan som 5-6 åring påverkades jag av min Mormors stora idrottsintresse. Maud, så hette min Mormor, körde en massa husmorsgympa runt om i Malmö. Min mamma vara också lika insyltad i detta. Därför fick man följa med på damgympan, dagis fanns inte då. Jag har fått uppleva många idrottshallar i Malmö; Gamla Tennishallen vid Stadsteatern, källaren under Limhamns folketshus, Kronprinsen, fäktsalen på Fågelbacksskolan och Tennishallen på Linnégatan – numera FairPlay.

Rolf står beredd att visa en teknik med sin "favorituke" Christoffer Malmström. Foto: Micke Nilsson.

Troligtvis fick Maud se och träffa JiuJitsu folk när hon skulle ha damgympa på Fågelbacksskolan. Där fanns en klubb. Detta var nog 1968. Här vill jag nämna att Maud alltid visat ett modernt och prestigelöst intresse för alla former av idrott. Hon tycket om alla sporter.

Ett år senare, i mitten av augusti, tyckte Maud att nu måste ju lille ”Rolle” börja med någon idrott/sport. Jag var ganska klen då, tycket i alla fall både Mormor och Farmor. Sagt o gjort – hoppa in i bilen lille ”Rolle”, nu skall du få prova något som säker är bra för dig, sa Maud. Detta var den 22/8 1969.
Så vi åkte in till Föreningsgatan, Gamla saluhallen, GAK Enighet’s lokaler. Iklädd vitt gympalinne och blåa kortbyxor, upp på brottaremattorna och vara med första nybörjare passet. Kommer inte ihåg vem som vara tränare, men det var nån ”gubbe”. Maud satt med hela tiden, och när träningstimmen vara slut betalades medlemsavgiften, tror det vara 25 eller 35 kronor. Jag vara fast…..men då trodde jag aldrig att jag skulle 40 år senare skriva om alla mina Judoår.

M.a.o – det var Mauds stora och öppna idrottsintresse som var orsaken till att jag blev Judofrälst.

Jag tog mitt svarta, den 27/4 1996 i Farsta. Tyvärr kunde Maud inte riktigt uppleva detta, då hon fått diagnosen alzheimers i början av 90-talet. Maud gick bort 2000, då 95 år gammal.

Efter 5 år i GAK Enighet, gick jag över till Malmö Budokan Judoklubb. Klubben låg då där nattklubben Etage har sin pianobar idag. Adressen vara Stortorget.
Det var här grunden för mitt stora judointresse sattes. Vi var en liten klubb, men med en otrolig vilja att träna. Vi körde 3-4 träningskvällar Judo, tävlingar på helgerna och fysträning 1 kväll i veckan. Vi sprang över Stortorget, genom Gamla Väster och in i Slottsparken för att slutligen hamna på Mariedalen, där fysen kördes. Vår tränare, Rodrigo Arryo var en eldsjäl. Vi, då tänker jag på Peter Maurer, Leif Österlind, Ingvar Nilsson och Mats Helander + några killar till, missade aldrig hans träningar. Vi byggde upp en fantastisk klubb och kamratanda.

Rolf kör randori med Leif Österlind. "Greppet känns fortfarande som för alla dessa år sedan.". Foto Micke Nilsson.

1986 flyttade jag och min sambo Åsa till Staffanstorp, och då lämnade jag Malmö Budokan Judoklubb för Staffanstorps Judoklubb. Nu fick man gå ner i en källare på Torget 6 i Staffanstorp. Och vem möter man där ? om inte Errol Carlsson. Kommer ihåg honom från GAK Enighet, han var inte en ”gubbe”, men då bra mycket större än jag.

SJK har verkligen förvandlats från liten o gemytlig klubb till en mycket stor mycket gemytlig klubb. Denna utveckling har varit oerhört bra för Judon i Staffanstorp men även Skåne. I SJK har jag lärt känna väldigt många ungdomar, som efterhand blivigt vuxna och återfinns i vuxengrupperna. Underbar utveckling. Det finns hur många historier som helst att berätta om SJK, men en historia känns mer vikitig att berätta här. Kanske den som
gjort att jag tränat i 40 år.


Uppvärmningen blev som de gjorde på slutet av sextiotalet. Foto: Jonas Lundgren

Jag tog mitt bruna bälte 1975 i Landskrona för Kent Karlsson (2 dan). Rodrigo Arroyo hade ju själv också brunt, det var inte bra om han själv godkände graderingen. Tanken var att svart skulle komma inom 5 år. Men så blev det inte. Det var inte kul att bältesträna. 20 gånger roligare att tävlingsträna och tävla. Så det svarta fick vänta. 1995 i januari, frågade Nisse Rygaard om jag ville bli hans uke för hans svarta. Nisse kom från Borlänge, studerade i Lund och ville träna Judo. Han tycket inte att Lugi kunde erbjuda någon bra träning så det blev SJK. I alla fall, jag sa ja till att bli Nisse’s uke. Tilläggas bör att Nisse är 10 år yngre än jag.

Vi startade svartbältesträningen, kort därefter. Efter varje tävlingsträning, tisdag o torsdag, körde vi Nage-No-Katan, alla 5 serierna. 30 kast vardera. Vi körde också ett urval av kombinationer, kontringar och motkast + alla andra tekniker efter Katan. Dessa kvällar blev ofta sena. Nisse hade ingen bil, så jag brukade köra hem honom tillLund efter träningen. Jag brukade komma hem vid 11-tiden på kvällen. Ja, jag vet - det var ganska själviskt. Åsa fick bara acceptera det. Efterhand som växte iden inom mig att även jag själv kunde ju prova att ta det svarta. I slutet på november 1995 bestämde jag mig. Det blir svart på riksgraderingen i Farsta april 1996.

Men nu fick jag lite kalla fötter. Det krävdes dokumenterade tävlingspoäng och Instruktörslicens. Tävlingspoängen var ju en baggis tänkte. Det vet man på förbundets kansli. Hela mitt Budopass från 1970 var ju fullklottrat med tävlingsresultat, från DM, SM, Smålandscup och andra tävlingar. Jag ringde och bad att få ett utdrag av min tävlingspoäng. Men icke sa nicke. Du, det har vi inte registrerat här. Inte så långt tillbaka i tiden. Men det hela löste sig. Tror att jag skulle ha 30 tävlingspoäng för att gradera enligt instruktörsalternativet. Det fick vi ihop. Problem 2, var mitt Budopass. Det var lite för gammalt, speciellt foto av mig. 11 år gammal. Det vare också lätt att fixa. 15 månader senare, över 2400 gånger kastad i mattan (80 kata-träningskvällar + 15 höger o 15 vänster kast) var det dags för riksgraderingen. 27 april kl 09:30 var det dags för vår Kata. Den gick perfekt. Fattas bara – 2400 kast. C.a 1 timme senare fick vi köra randori och visa i princip alla tekniker upptill svart, både ne-waza o tachi-waza. I och med att vi körde instruktörsgraderingen, fick vi också visa prov på instruktörsrollen.

Senare på eftermiddagen var allt klart och kandidaterna resultat meddelades. På något sätt spelade det mig ingen roll om jag blev godkänd eller, det viktigast var själva resan och inte målet. Jag kände mig mycket nöjd, den här 15 månaders resan har varit toppen.

Självklart blev det inte sämre när mitt namn nämdes bland de som klart 1 dan.
Tyvärr blev Nisse underkänd på instruktörsdelen. 6 månader senare i Varberg var jag Nisse uke, och då lyckades det för Nisse. Men, just själva kata-träningen öppnade en ny dimension i min Judo. Först då föll allt på plats. Nu förstod man varför vissa kast och tekniker var som dom var. Framförallt bevisades Judons grundtankar – du behöver ingen styrka, bara följsamhet, koordination, explosivitet, timing och ett inre lugn.

Det är just detta som har varit min inre drivkraft för att hålla på i 40 år.


Jan Mark de Haan, Rolf Svensson, Martin Jönsson och Jennie Andréason. Foto: Jonas Lundgren

Jag har tränat och varit medlem i SJK i snart 25 år, kanske ett nytt jubileum, vi får se.


Rolf tackar och skakar hand med alla deltagare i jubileumsträningen. Foto: Jonas Lundgren

Rolf Svensson, 1 dan