I skrivande stund ligger jag i min säng på hotell Stadion under ett träningsläger i Ungern och tänker tillbaka på allt jag varit med om under det sista halvåret. Efter min 5:e plats på Världscupen i Estland förra hösten har allt rullat på och jag har inte riktigt haft förmågan och tiden att analysera och reflektera kring allt som har hänt. Alla nya intryck och lärdomar har överröst mitt mentala och förmågan att omvandla detta i praktiken har fått mig att vilja träna ännu hårdare, ännu mer! Samtidigt har jag många gånger tvivlat på mig själv och mina kvaliteter.

En ny lärdom är just de sistnämnda. För att lyckas måste man våga misslyckas. Rädslan att förlora en match eller ett viktigt byte på träningen får inte bli större än att våga vinna. Just detta var min största målsättning under lägret i Ungern. De motståndare som lyckats bäst under de senaste världscuperna såg jag till att bjuda upp redan första träningen. Och vilket lyft det blev för mig! Att få sju riktigt tuffa randori byte redan första träningen och att få känna att man faktiskt klara av att kasta i stort sätt vem som helst om man vågar gå framåt och tror på sig själv till 110 % gör att man får ännu mer kraft och ork.
För övrigt var lägret i Ungern precis som tidigare internationella träningsläger. Dock snäppet färre antal deltagre än de träningsläger vi varit på i Österrike och i Paris men ett flertal nationer var på plats även här. Bla Grekland, Slovakien, Slovenien, Kroatien, Norge, Finland, Belgien, Cypern, Österrike, Schweiz, Moldavien mfl. Liksom tidigare läger så var det runt fyra timmar randori om dagen fördelat på två träningstillfällen. Till skillnad från tidigare läger i år så tränade damer och herrar samtidigt vilket var uppskattat från min sida då jag fick möjlighet att se lite av herrjudon också.

Hotellet vi bodde på såg ut som ett ruckel på utsidan men var väldigt fint på insidan. Rummen var fina och maten bra. Dessutom erbjöd man en simbassäng och bastu till alla hotellgäster. Detta var givetvis uppskattat av de flesta tränade gästerna då man hade möjlighet att "slicka såren" i bastun en stund efter träningen.

Tiden går och det känns som den efterlängtade Japan resan väntar runt om hörnet. Att få möjlighet att resa runt som jag gjort det senaste året med landslaget är få förunnat och något som jag är både stolt och tacksam över. Även om jag längtar hem ibland när träningen gått mindre bra och maten inte smakar så är jag oerhört tacksam för allt jag får vara med om. Tacksam för den kunskap och den bild jag får möjlighet att ta del av när det gäller den internationella judon idag, men även över alla nya människor jag får lära känna och alla länder och kulturer jag får besöka.

"Borta bra men hemma bäst" brukar man säga, och visst stämmer det. Att vara borta mycket tar på krafterna både fysiskt och psykiskt samtidigt som det är oerhört roligt och lärorikt. Om man vill bli bra i judo finns inga genvägar. Träna, träna, träna och sist men inte minst träna. Samtidigt är det viktigt att vara medveten även utanför träningen. Att äta och dricka rätt samt att sova tillräckligt är ett måste. Utan en fungerande kropp blir man inte bättre i judo och ju äldre man blir ju viktigare är det att man planerar sin träning och sitt liv utanför träningen så bra som möjligt.

En och en är vi bra, men tillsammans är vi bäst!

Jennie Andréason


Ett foto på Jennie tidigare i år när hon gjorde syreupptagningstest på Bosön. Foto: Robert Eriksson