Den 4-10/7 var det dags för Öppna tyska samt det efterföljande lägret. Tävlingen i år var extra tuff på många sätt då den var den sista innan OS i Peking. Många av de bästa i Europa var på plats för att göra en sista finslipning och i min egen viktklass hade jag både den regerande OS-mästaren samt europamästaren. Dessvärre var båda på min sida i lottningen så tävlingen blev mycket tuff. Efter tre tighta matcher placerade jag mig 9:a, ett resultat jag är nöjd med men som med lite flyt hade kunnat bli ännu bättre. Dock kändes matcherna mycket bra. Fysiskt har jag nog aldrig känt mig starkare och stabilare och för första gången detta år kände jag mig riktigt avslappnad när jag gick upp på mattan. Inga skakiga ben och inga onödiga spyor för att jag var för nervös.

En extra kick för mig denna tävling var att Martin var där. Jag åkte med landslaget medans Martin körde själv och tog med sig två killar från Stockholm som skulle vara med oss på det efterföljande lägret. Martin fick dessutom coacha mig en av matcherna då Robert (min landslagstränare) var tvungen att coacha en av de andra i landslaget då våra matcher krockade.
För Sveriges del gick inte tävlingen speciellt bra. Två 9:e platser, jag hade hoppats på mer. Dock ska jag kanske tillägga att de flesta av oss har tre och en halv veckors tuff träning från Japan i kroppen vilket gör att många kanske inte var som bäst här i Tyskland. Själv kände jag mig mycket pigg och oerhört taggad och motiverad.

Efter tävlingen var det tyvärr dags för Martin att åka hem. Vi andra gick ut och åt en god middag och efter det så började uppladdningen in för lägret. Först ut på mattan var vi tjejer. Första träningen började lite lätt med uchi komi och 8x5 min randori. Träningen gick mycket bra för min del då jag lyckades att kasta mycket. Extra roligt var det att min lats som jag och Martin har tränat mycket under våren för första gången fungerade mot motstånd på den här nivån.

Tyvärr slutade mitt läger i ett mycket tidigt skede av veckan då jag landade fel i en kastsituation och skadade underbenet och foten. Smärtan var stor och under de kommande dagarna av lägret fick jag sitta bredvid träningen och ta mig fram med kryckor som jag fick på ett sjukhus i Tyskland. Uttråkad som attan och ledsen för att jag skadat mig fick jag nu nöja mig med lite kortspel på kvällarna. Jag hatar att vara skadad! Hoppas att jag blir bra snart! Röntgen hemma i Sverige avgör när jag kan börja träna igen…. Jag längtar!!!!

En och en är vi bra, men tillsammans är vi bäst!

Jennie Andréason