I skrivande stund sitter jag på flygplatsen i Tokyo och inväntar planet som ska ta oss till Europa och hem till Sverige igen. När jag tänker tillbaka på allt jag varit med om går det rysningar genom kroppen. Det är så oerhört mycket som jag har fatt lära mig under dessa veckor, sa oerhört fina minnen, erfarenheter och upplevelser som jag kommer ta med mig hem, men även upplevelser som jag helst vill glömma.

Japan är ett fantastiskt land med fantastiska människor som ar oerhört förstående och hjälpsamma. Hirakin ar väldigt påtaglig här samt att respekten för de äldre och mer lärda är total. På träningarna går de äldre och de högst graderade alltid först. Alla smidighetsövningar mm görs på led och då har man sin plats i ledet efter hur gammal man är, vilken grad man har eller hur bra man lyckats på tävlingar genom åren. Som invandrare eller "gäst" får man inte sitta eller stå på samma led som japanerna, utan får göra ett eget led bakom dem.

Träningen består till en stor del av Randori och Uchikomi (Ingångsträning) och varar vanligen i mellan två och en halv till tre timmar. Oftast ingår mjukhetsträning, stretch, styrkeövningar över mattan, löpning och uchikomi (ingångsträning) i olika former i uppvärmningen och därefter börjar randoriträningen. Tio randoribyten stående gånger sex minuter är en klassiker att börja träningen med efter uppvärmningen. Där efter är det ofta någon form av Ippon change (Vid poäng byter man träningspartner) eller line. (Man kör randori i 40 min också får man nya motståndare var 5:e min). Ofta avslutas träningen med fem till tio newasa byten.

De två första träningarna var jag (vi) helt slut efter träningen. Den varma och fuktiga luften gjorde att det blev mycket jobbigare klimat att träna i än hemma i Sverige. Dessutom har man inte mer än några sekunder på sig att byta träningspartner mellan randori bytena vilket gör att träningen blir mycket intensivare och får mycket högre kvalitet än hemma i Sverige. Förvånansvärt är dock att man vänjer sig vid förändringarna väldigt fort. Efter bara någon träning var jag inne i deras tempo och orkade med träningarna på ett mycket bra sätt.

Något jag förundras väldigt mycket över är japanernas otroliga sätt att ta hand om varandra på. Deras sammanhållning verkar vara otroligt bra på alla sa sätt och vis. Förmodligen beror det på att dem spenderar väldigt mycket tid tillsammans. Eftersom att träningen är lång och stretchingen efter träningen är obligatorisk samtalar dem en hel del under träningen. Dem verkar vara mycket måna om varandra. Något som förvånade mig mycket i början var deras sätt att lägga upp träningen på då tränaren använde sig av de tränande väldigt mycket under träningen. Dem fick hjälpa till med många moment i träningen som tex uppvärmningen, stretchingen, ställa in tiden för randorin och newasan, samt dela ut bälten under träningen. (Dem som stod på line fick ha sitt eget bälte + ett rött bälte på sig för att alla ska se vem dem ska gå på.) Alla utländska judokas fick ha sitt eget bälte + ett blått bälte för att alla skulle se att vi är från ett annat land. Musik använde dem sig mycket av under träningen. Kul!

Tsukuba 2-15/6

Under de första två veckorna i Japan bodde och tränade vi på Tsukuba University. Här fanns det många olika idrotter, så som fotboll, handboll, simning, tennis, friidrott mm. Universitetet verkade väldigt professionellt. Här fick tjejer och killar träna judo tillsammans förutom på onsdagar då vi tränade på olika tider. Dojon vi tränade i var stor och fin. Mattorna var betydligt hårdare än vad vi är vana vid i Staffanstorp men det kompenserades med en oerhört bra svikt i golvet. Man tränade alltid med fönstren öppet vilket gjorde att det blev mycket varmt i dojon, dock blev det inte sa fuktigt. Lite senare på kvällarna då det började bli mörkt flög det in massa konstiga insekter och getingar som lade sig på mattan. Usch! En av tjejerna jag körde med trampade ihjäl en jättestor skalbagge. Splash!

Vårt träningsupplägg såg ut på det viset att vi tränade styrketräning eller löpning på morgonen och judo på eftermiddagen/kvällen. Mellan 4-5 timmars stenhård träning om dagen, vilket gjorde att man inte orkade så mycket mer än att träna, äta och sova. Dock hade vi tillgång till cyklar så när vi orkade cyklade vi in till Tsukubas centrum och gick och tittade lite i affärer. Internet Caféet var ett av ställena vi besökte ofta. Detta var det ända sättet för mig att kunna kontakta Martin och mina föräldrar samt mor och far föräldrar. En av dagarna då vi "bara" tränade på morgonen var vi lite piggare och då passade vi på att spela lite fotboll och volleyboll. Det var kul!

Tokyo

En av söndagarna då vi var helt lediga tog vi bussen och pendeltåget in till Tokyo. Här tog vi oss till teknikmagasinet där många av oss handlade en del. Själv köpte jag en ny kamera till mig och Martin. Det roliga han dock bara precis börja då en galen man kom springande på gatan mitt framför många av oss och hög ner människor med kniv. 17 personen knivskar han innan polisen fick kontroll på honom. 7 människor dog… Allt kändes så overkligt, människor låg överallt, jag ville bara åka hem…

Japan ska vara ett av de ställen i världen med minst kriminalitet. Händelsen i Tokyo var den värsta som hänt landet på modern tid sägs det.

För att slippa se allt elände tog vi pendeltåget till ett nytt ställe i Tokyo. Här åt vi lunch. Den sämsta under hela vår resa. Okokta nudlar med en helt smaklös sås…. Efter lunchen började vår shoppingrunda bland tusentals människor som trängdes på gatorna. Vid det här laget var jag och Maria helt slut så vi gick mest runt och tittade lite och tog lite kort. På vägen hem sov jag hela resan i bussen. Det ar jobbigt att shoppa (0:

Tokai

Under våra sista 14 dagar i Japan bodde vi på ett nytt ställe och tränade på Tokai University. Standarden på boendet och tillgång till affärer mm var sämre där då vi bodde uppe i bergen. Dock var träningsmöjligheterna snäppet bättre för oss tjejer då vi hade fler att träna med. På Tokai tränar tjejerna nere i källaren medens killarna tränar på ovanvåningen i en jättestor och fin dojo. Här gjorde man stor skillnad mellan killar och tjejer då vi inte fick träna alls tillsammans. På tisdagar och torsdagar delade vi den stora fina dojon med killarna. Då körde vi line hela träningarna. Dvs att vi fick köra randori i 40 min och var 5:e min kom en ny sparringpartner upp för att köra med oss. Att träna på detta sätt är lite speciellt. Har man otur går många som är tyngre än en själv på en och är man då dessutom jättetrött får man stryk som bara den. Jobbigt! Men oerhört givande! Här på Tokai var reglerna under träningen mycket hårdare än på Tsukuba. En av skillnaderna var att dem judokas som kör vänster endast får ha blå dräkt på tisdagar och lördag. Både jag och Hannah kör vänster så vi fick träna väldigt mycket i våra vita dräkter vilket ställde till det lite för oss då vi bara hade vars en vit dräkt med oss. Med 80-98% luftfuktighet och tre timmars träning är dräkterna dyngsura vilket gjorde att dem inte han torka mellan träningarna. Vi luktade inte mumma kan jag lova.

Att vara hemifrån så lång tid som en månad är lite speciellt. Denna gång var den första för mig. Sådana saker som man är van vid och tar för givet är inte alltid de samma som hemma. Jag tänker främst på de matvanor och sömnvanor som man har. I ett land som Japan är maten väldigt olik den svenska men fantastiskt god. Dock är det svårt att få i sig så mycket mat som krävs när man tränar så mycket som vi har gjort. Själv tyckte jag att jag bara åt och åt men hur jag än gjorde så kunde jag inte gå upp i vikt. Inte så bra då jag redan var lätt i min viktklass då jag åkte. Sömnrutinerna ställer även dem till lite problem. Den första natten sov jag 12 timmar i streck! Dem andra vaknade vid 04:00 på natten och begav sig ut på en cykeltur, men jag sov… Egentligen gjorde det inte så mycket men ända fram till den sista veckan sov både jag och Hannah som bäst på dagen då vi inte kunde hålla ögonen öppna medens vi vaknade då och då på nätterna för att vi inte var trötta. Maria sov nästan inte alls. Sådana här saker påverkar givetvis träningen om man inte planerar sin dag in i minsta detalj. Träna, äta och sova är ungefär vad man hinner och orkar med på en dag. Givetvis hittade vi på en del roliga saker också. Bland annat var vi som tidigare nämnts inne i Tokyo och shoppade, spelade pingis och biljard. De flesta kvällarna spelade vi även kort.

Avslutningsvis vill jag säga att denna resa till Japan har gett mig oerhört mycket. Framförallt när det gäller träningsbiten men även på många andra sätt och vis. Får ni någon gång chansen att åka till Japan och träna judo så ta den! Det går inte att jämföra med något annat ställe jag varit på här i Europa. Judostilen känns mycket "renare" och jag upplevde den som mer teknisk och mindre fysisk än den Europeiska. Dock tror jag inte att den generellt sätt är mer framgångsrik i tävlingssammanhang.

Att få möjlighet att möta och uppleva olika traditioner och stilar inom judon är fantastiskt spännande! Tror även att det är en viktig del och att det är en bra grund att stå på om man själv vill lyckas internationellt. Olika länder kör judo på olika sätt och om man själv vill beredda sitt register är det viktigt att träna, tävla, se och uppleva den internationella judon.
En och en är vi bra, men tillsammans är vi BÄST!

Jennie Andréason

Bilder från resan finns i bildarkivet.